Summerar gårdagens kaloriintag nedan

Frulle:
A-fil svartvinbär (DÖÖÖÖGOTT) med cashewnötter i samt två fröbusar med leverpastej och gurka
Ofantligt mycket kaffe

Lunch/Middag:
Potatismos och ostspäckad faludrule HEMMAGJORT
En stor stark
En glögg

Kvällen:
Morot, Naturell youghurt med äpple i

Mina föräldrar är världens bästa föräldrar och det känns skönt att säga. Jag skulle inte vilja byta med någon i hela världen. De har gett mig alla förutsättningar till att bli en stark, trygg och självständig person. De har gett mig tron på mig själv och ett jävlar anamma.

Samtidigt har de lärt mig vikten av glädje, humor och självdistans.

Underbara mamma 1949-10-06—2006-01-01

Min mammas motto löd: Skjut aldrig upp något som du kan göra idag till morgondagen   och det kanske krävdes när hon drev familjeföretaget med tre söner,en dotter och en fotbollstokig make.

Min mamma var styrkan själv. Hon var väldigt hård men rättvis. Hon talade aldrig illa om någon och förde aldrig en hemlighet vidare. Hon var ett väldigt stort stöd i alla förändringar man går igenom som barn och hon hade världens tålamod med oss. Hon var min bästa vän.

Hon var den jag delade allt med. Kärleken mellan mor och dotter är så skönt kravlös.

Jag saknar henne i varje steg jag tar och hade gärna delat mina nya upplevelser i livet med henne. Det är så förbannat tomt och ensamt utan henne.

Far är rar

Pappa är som alla andra fyrtiotalister. Vaknar före väckarklockan,går upp och svär över att tidningsbudet är sen. Ordning och reda.

Ganska stel när det kommer till känslor men jag vet att dom finns där.

Han har en sjuk humor och är en jävel på att retas.

Under min uppväxt höll han sig mest i bakgrunden men idag har jag förvisso förlorat en förälder men också vunnit en ny. Jag har fått lära känna min pappa på ett helt annat sätt.

Han är varm, trygg och snäll.

Han ställer alltid upp. Han är en underbar morfar till Elsa.

Första kärleken?! Här gäller det att bestämma sig, var det kärleken till mina föräldrar, syskon eller första killen man var ihopet med. Eller kärleken till mina älskade böcker eller artister.

Av respekt för min nuvarande make kommer här dock inga smaskiga detaljer från min bakgrund. So fuck off !

Jag kan väl ändå skriva att kärleken till min familj, alltså mina föräldrar och mina syskon har alltid varit oerhört stark. Min yngsta storebror som är tre år äldre än mig har alltid stått mig nära, vi delade rum tills jag blev 12 år. Jag blev mycket svartsjuk och tyckte det var jobbigt när han började träffa tjejer och inte hade samma tid för mig. Ganska snart förstod jag att jag visst kommer få plats och fortfarande idag har vi en tät kontakt, vi har en samhörighet som är svår att rubba. Ingen kommer åt oss.

Det är väldigt speciellt att ha tillsammans med en bror som man har känt hela sitt liv.

Jag!

Är pinsamt dålig på att skryta om mig själv. Vem fan är jag egentligen?

Jag är uppvuxen i en familj med tre storebröder och en arbetande fotbollsspelande far och en hemmamor. Mycket hembakt bröd och hemkokt saft. En tuff miljö med hetlevrade alla fotbollshuliganer och en mor som försökte baka ikapp limporna som dagligen tog slut.

Jag lurades många gånger att stå i mål eller vara domare eller annat skittråkigt som gjorde ont. Jag vann alltid syskonens fistävlingar däremot.

Vid tjugo tog jag steget mot min egna lya och hamnade i en underbar etta i ektorp med uteplats, lyckades även under den perioden hitta mitt nuvarande arbete.

Jag är en social person ibland, jag vill kunna välja. Jag kan inte vara social på beställning och framförallt inte på morgonen. Jag behöver mycket tid för mig själv för att fungera, då jag bla sitter och tittar i taket , ut genom fönstret, springer, badar, läser.

Jag är oftast glad och tänker positivt, försöker förstå andra människor, är effektivast på vikbolandet(förutom santacarolina, men hon är inte effektiv, hon är en robot J)

Jag har även ett bagage, typ som en släpkärra med känslor icke utredda och som jag inte ens vet om de nånsin kommer redas ut. Men därav mina stunder för mig själv.

Jag älskar att prata om meningslösa saker med rätt personer. Jag älskar enkelhet av alla dess slag. Jag älskar att bli förstådd utan förklaringar. Jag älskar att studera människors beteende.

Jag älskar underfundighet och människor som tåls att retas med.

Jag sitter i vardagsrummet och tittar på MIN DOTTER som leker med en bok. Hon är ren och mätt och lite trött. Vi lyssnar på Melissa Horn och klappar händerna. Dåren ligger på en egen filt bredvid, smart mamma kom på det 8 månader senare. Idag känner jag skam. Skam och skuld och svek. Min dotter ramlade ur vår säng. Det som jag fasat mest för sedan hon föddes. Att jag ska tappa eller att hon ska ramla. Jag hörde dunsen ifrån köket och sprang med hjärtat pulserande och gråt bakom ögonlocken. För att hitta mitt hjärtebarn på rygg på golvet högröd i ansiktet och skrikandes av gråt. Skulden sköljde över mig som en iskall tvåmetersvåg, jag lyfte upp mitt barn direkt och höll henne i min famn, pratade och lugnade och kramade. Jag blev illamående av skuld och ledsamhet, kände mig usel för en sekund. Jag har svikit mitt barn, hon litar ju på mig, hon har ju inget val. Jag är hennes trygghet och kärlek. Idag räckte inte de skyhöga fortet som jag brukar bygga runt henne när hon somnat. Hennes nyfikenhet och livsvilja knäckte fortets lås och öppnade upp verkligeheten för henne. Och verkligheten kan göra ont ibland. Kanske lika ont för mamman som måste inse att hon är större nu.

Jag är en bra morsa, jag vet det. Jag gör det bästa jag kan, jag gör så att vi trivs. Jag sätter gränser, jag leker, jag vårdar jag ger kärlek och uppmuntran. Men varför känner jag denna skam?  Varför pratar ingen om denna skam? Varför har även föräldraskapet blivit ett prestationsladdat område, där man åter igen ska visa upp det mest perfekta barnet och stå bakom som den mest perfekta modern. Det ska vara märkeskläder och vagnar, leksaker från rätt ställen. Det ska även börjas med smakportioner tidigt och det ska tävlas om barnens färdigheter. MEN VET NI? Det går inte att tävla i moderskap. Det går heller inte att tvinga ett barn.

Så jag må ikke vare den perfekta modern för mitt barn har trillat ur sängen, mitt barn är kladdigt runt munnen, mitt barn kanske har en smutsig tröja, mitt barns leksaker är ärvda och fulla med hundhår. Men i detta hem har hon kärlek, omtanke, roligt och en morsa som står med båda fötterna på jorden och som sparar pengarna till hennes framtid istället.

Sitter med en kopp java och tittar på soluppgången och den färgsprakande hösten utanför mitt SKITIGA KÖKSFÖNSTER OCH HÖR DEN FÖRBANNADE DISKMASKINEN I BAKGRUNDEN. Drar fötterna över det nystädade grusiga golvet snubblar på ett fucking hundben, spiller java på mig själv och försöker och hitta min mobil som hojta att ett sms har landat.

Ikväll blir det spåret, har inte sprungit på riktigt sen mitten på september, haft tre otäcka förkylningar.
Jag ska springa tills jag kräks, i alla fall ska jag minst få näsblod.
TREVLIG HELG

Underbara mannen har jagat i helgen. Kommer hem med en häpnadsväckande historia. Om en tjur, ko och kalv (älgar) som sågs på marken varav kon under jaktpasset dör, utan att skott avlossats. Där står sedan ett gäng jägare och undrar vad fan som hände

Jag kan berätta vad som hände:

Att vara gravid kan kännas för många som en lite sexigare historia, man får lite nya former, älskar sitt barn och sin kropp. Förhoppningsvis älskar man också den skyldige. Det blir lite skoj igen. Sen när avkomman är på plats och man fylls med läckande amningshormoner, sprutar tårar och bröstmjölk omkring sig, är rädd för att gå på toa för mellangården är intakt och försöker man känns det som man ska klyvas nerifrån och upp. Förstår inte alls andra människor utan har taggarna utåt för allt. Skyddar sitt barn från den otäcka världen. Kommer det då en brunstig tjur och tror att man fortfarande känner sig het och sexig OCH försöker sätta på en var femte minut, och du kan inte fly för du måste skydda ditt barn, DÅ SKULLE JAG OCKSÅ GÅ OCH SJÄLVDÖ!!!!!

Vi har varit sjuka i ett par veckor i omgångar. Vi är trötta. Vi fick efter samtal och telefonköer och några TRYCKFYRKANTOCH BLIUPPRINGDIEFTERMIDDAG en tid på vårdcentralen. Samma dag stämmer förstås ingenting. Allt som inte ska hända händer och jag får åka med ett trassligt barn, och vara en svettig morsa som flåsar in i sista minuten på vårdcentralen. Där folk sitter tysta och harklar sig lite. Sätter mig i ett jävla väntrum och får JUST vänta.

Bredvid sitter förstås en onkel som vetalltkanallt. Han satt och stod och viftade med armar och pratade i telefonen, högt och tydligt. Börjar promenera omkring och gestikulera. Jag var trött och min dotter var trött. ALLA ANDRA I DETTA JÄVLA VÄNTRUM SATT OCH TITTADE I VÄGGEN ELLER I SINA JÄVLA TIDNINGAR och alla tänkte samma sak. Kan han hålla KÄFTEN!!!!
Och jag tänkte att jag hade hunnit duscha om jag visste att jag skulle få vänta. Elsa gnäller och vill inte alls sitta still i detta väntrum. Jag svettas, vill hem igen. Vill att denna dag ska börja om.

Så jag JAG morsan från landet gapar till slut rakt ut: HAR DU NÅGON JÄVLA KONFERENS ELLER?????!!!!!!!

Onkeln blir tyst. .....Jag blir tyst och generad av mitt plötsliga utbrott
Folk tittar upp från sina trygga blickfång, några ler.
I nästa sekund är det min tur. Jag reser mig och går , jag får inget svar , han står fortfarande kvar och gapar tyst.

Fastnade som en tok för serien Six feet under. Aldrig sett något liknande, den föll mig i smaken direkt.
Det var inga snygga smala perfekta skådisar vars liv fluffade fram i en rosa bubbla, utan de var ganska normala personer med mycket känslosamma störningar och det GICK ÅT HELVETE IBLAND, vilket det gör i riktiga livet också. 
Och denna vecka när jag tyckte att jag kände familjen som allra bäst, ser jag slut på sista säsongen.
Mycket bra slut, kunde inte slutat bättre.

Vad ska jag se nu?
Tips....