Skam
Jag sitter i vardagsrummet och tittar på MIN DOTTER som leker med en bok. Hon är ren och mätt och lite trött. Vi lyssnar på Melissa Horn och klappar händerna. Dåren ligger på en egen filt bredvid, smart mamma kom på det 8 månader senare. Idag känner jag skam. Skam och skuld och svek. Min dotter ramlade ur vår säng. Det som jag fasat mest för sedan hon föddes. Att jag ska tappa eller att hon ska ramla. Jag hörde dunsen ifrån köket och sprang med hjärtat pulserande och gråt bakom ögonlocken. För att hitta mitt hjärtebarn på rygg på golvet högröd i ansiktet och skrikandes av gråt. Skulden sköljde över mig som en iskall tvåmetersvåg, jag lyfte upp mitt barn direkt och höll henne i min famn, pratade och lugnade och kramade. Jag blev illamående av skuld och ledsamhet, kände mig usel för en sekund. Jag har svikit mitt barn, hon litar ju på mig, hon har ju inget val. Jag är hennes trygghet och kärlek. Idag räckte inte de skyhöga fortet som jag brukar bygga runt henne när hon somnat. Hennes nyfikenhet och livsvilja knäckte fortets lås och öppnade upp verkligeheten för henne. Och verkligheten kan göra ont ibland. Kanske lika ont för mamman som måste inse att hon är större nu.
Jag är en bra morsa, jag vet det. Jag gör det bästa jag kan, jag gör så att vi trivs. Jag sätter gränser, jag leker, jag vårdar jag ger kärlek och uppmuntran. Men varför känner jag denna skam? Varför pratar ingen om denna skam? Varför har även föräldraskapet blivit ett prestationsladdat område, där man åter igen ska visa upp det mest perfekta barnet och stå bakom som den mest perfekta modern. Det ska vara märkeskläder och vagnar, leksaker från rätt ställen. Det ska även börjas med smakportioner tidigt och det ska tävlas om barnens färdigheter. MEN VET NI? Det går inte att tävla i moderskap. Det går heller inte att tvinga ett barn.
Så jag må ikke vare den perfekta modern för mitt barn har trillat ur sängen, mitt barn är kladdigt runt munnen, mitt barn kanske har en smutsig tröja, mitt barns leksaker är ärvda och fulla med hundhår. Men i detta hem har hon kärlek, omtanke, roligt och en morsa som står med båda fötterna på jorden och som sparar pengarna till hennes framtid istället.
du är en toppenmamma!!!
Lena, du vet ju hur många gånger Calle ramlat ur vår säng. Och jag har känt precis som du varenda gång.
Dessa saker händer, jag minns att jag sa det till dig när vi var i Jämtland och Calle var i den åldern att han började trilla ner.
Man är en inte en sämre mamma för det! Hur mår snor-Fia förresten? Är förkylningen bättre?
Du är bästa mommy!