Hittade ett gammalt inlägg från hösten 2011, som jag bjuder på idag, som en liten smygstart IGEN =)

Jag är idag en ganska ledsen människa, jag har stött på något som kallas livet, ”det där eländiga som pågår mellan fyllorna” (citat ur någon sjuk film jag sett). Ja g har mist många nära anhöriga på kort tid, många som betytt väldigt mycket för mig. De som jag allra helst ville dela mitt liv med och som jag vile umgås med. 

Men ändå så slog det mig alldeles nyss att trots detta så trivs jag med livet. Med mitt liv. Med min underbara lilla famlij. Min halvlata träningsdåre till make, gladaste ungen i världen, damphunden och bögbosse. De är egentligen allt jag behöver och lite till. De får mig att må bra och de driver mig framåt när jag kör fast lite för mycket i geggan.

Dessutom har jag fantastiska vänner, och det gör livet ännu enklare och roligare.

Och snart …. Väldigt snart, kommer vår lilla familj att få en ny medlem. Jag är nu i v 32 och BF närmar sig med stormsteg. Jag mår skit, faktiskt. Men kör på ändå, det måste ju gå.