Tog mig en fylla, en vecka i göteborg samt en veckas koma på det. Va fan, jag är bara människa.
Var ska jag börja och reda ut det här då?! Tror det börja nånstans med en födelsedag som dök upp. Min 31 årsdag. 31???
Klyscha 1: Hur fort går det egentligen?
Klyscha 2: Man är bara så gammal som man gör sig.

Jag vet inte riktigt. Ibland nyper jag mig i armen eller gnuggar mina ögon. Är det här sant? Bor JAG i det här fina huset? Lever jag verkligen det här livet? Eller lånar jag det bara av någon? Som kan komma och rycka bort mattan under mina fötter närsomhelst. Men 31? Hallå. Då har man ju tantfrisyr och hus och barn.........HJÄLP! Ska kolla frisyren imorgon....
Genast slog det mig att jag har klivit upp ett kliv på stegen också, vad gäller undersökningar av olika slag tillhör jag nu gruppen 31-40........oooooo 31-40 !!!!

Jag har väl ingen åldersnoja.... jo det har jag visst. Jag kommer tycka det känns jobbigt att inte se ung ut.

En stadig fylla i slutet av november ihop med en kväll på cloetta för att se BJÖRN SKIFS....hahahaaa och i det sällskapet kunde hela gruppen 31-40 känna sig VÄLDIGT UNGDOMLIGA

Vi måste äta nu säger han som bor här med mig.