i början av december for jag till göteborg för tre föreläsningsdagar på min distansutbildning. Jag tog i i överkant och åkte dagen före för att allt skulle klaffa, men har ni hört talas om statens järnvägar?! Borde utkonkureras omedelbart. Inte ett jävla rätt. Efter stillastående, nedfrusen och arg nådde jag i alla fall, sommarens stad. Göteborg. It was fucking colder than here.
Tre låååånga dagar till 1730 med tunga avsnitt ur Sveriges Rikes Lag var jag matt.
Spenderade i alla fall två kvällar tillsammans med en polare från förr. Skön tjej som flyttat till Götet.
Om jag saknade Elsa? Ja mest när jag skulle sova. Hann inte tänka så mycket på det under dagarna, var faktiskt ganska skönt att kunna göra som jag ville när jag ville.

Hemresan då, behöver jag berätta vad arrangören hette? Behöver jag påpeka hur jävla intressant Katrineholm tågstation är halv åtta en torsdagkväll när man bara har fem mil kvar hem? Behöver jag påminna er om hur jävla kallt det var i torsdags kväll? Behöver jag säga att TRAFIKVÄRDEN i varseljackan aldrig kommer glömma mitt ansikte? Och behöver jag säga att ALLA utom fem kom med första bussen? Behöver jag säga att jag var en av de fem?

Det var jag som jagade trafikvärden. För jag vet inte om jag är svensk, kanske inte så "typisk" i alla fall. Det var jag som informerade de andra 40 fågelholkarna om vad trafikvärden sa. Det var jag som gick in på station och berättade att bussen var på plats. Jag blev nedmanglad, i dörren av GALNA RABIATA människor som skulle på bussen, de hade även parkerat sitt bagage på trappen ner så INGEN SKULLE KOMMA FÖRE. Och sen VAR DET JAG som stod i det vackra snöfallet i mina supersnygga stövlar som jag inte använder så ofta för jag är egentligen mammaledig men ville vara snygg på kurs, med iskalla fötter, kall så in i helvete och såg på hur bussen fylldes och DET VAR JAG SOM GAPADE INNAN DEN STÄNGDES: HOPPAS DET ÄR VARMT PÅ BUSSEN!!!!!!!!!!!!!
Sen spände jag ögonen i varseljackan, han tittade ner i backen och mumlade och gick sedan runt hörnet.