Vissa kommer aldrig förstå. Andra förstår försent. En del förstår inte vad de ska göra med det.
Ibland blir jag avundsjuk på dom som aldrig kommer förstå. Men ändrar mig snabbt för jag vill inte gå miste om resultatet av allt.
Oftast, alldeles för ofta blir jag så fucking djup, och det passar liksom inte överallt.
För lika ofta som jag blir djup, så har lika många lagt locket på, FÖR DET KAN JU BLI JOBBIGT!

Jag vet en tjej som kanske läser detta som sa några kloka ord; Min bror ska inte ha dött i onödan!
De orden har naglat sig fast i ett av mina hjärnspår och de tänker jag ofta på.
Jag kommer inte vara den som flyr när något är jobbigt, jag kommer inte strunta i att fråga, jag kommer inte undvika det, jag hatar det typiska svenska, att sorg delas inte utan den kvävs ner i ett mörkt jävla skithål.
Och man förmanas att inte prata om det, man ska gå vidare bara, vissa kan inte prata om andras sorg VAD FAN ÄR DET FÖR FEL?

Jag kommer vara en jobbig jävel fortsättningsvis också, som lyfter lockhelvetet, som törs ta det som rinner över, som vågar möta det jobbiga, som orkar gräva upp det mörka skithålet, för alla som förtjänar det!!!!

Våga för i helvete känna alla känslor så ska ni se att er glädje också kommer att kännas som glädje.